Anne-Lie Wall

Jag satasar full hjärtat och du går in lita halv dant, jag säger vad jag tycker utan att bry mig och du fegar..

Jag har även några funderaringar, varför är det så att med vissa personer kan man ha ett sådant sexliv som man verkligen inte kan ha med andra.. Är det som jag skriver ovan man går fullhjärtat  in i det  och verkligen älskar på riktigt eller är det bara att vid just detta tillfälle är det riktigt passion ? För när det ena stunden kan vara lika kasst som en gammal kärleksfilm i svart vitt.. ? Vad är det egentligen som gör den stora skillnaden på hur det ska vara? Är det när man lägger alla känslor på hyllan som det blir dåligt och när man har varje känsla i skallen och i hjärtat som det blir så där helt perfekt? Vad är det egentligen som urskiller sig om man är en bra eller en dåliga älskare?